tisdag 8 augusti 2017

50 böcker jag inte tänker recensera

Sedan jag startade den här bloggen för nästan exakt fyra år sedan har jag berättat om runt 30 av de böcker jag läst. Mest här, här och här.

Jag har läst fler böcker. Faktiskt. Inte jättemånga. Men fler. Jag kommer att  vill skriva om åtminstone några av dem, men vi kan ju konstatera att flertalet av dem aldrig kommer att redovisas.

Annat än här. Dumpade i en klump. Bara för att släppa dem fria.

Vissa tyckte jag om, andra tyckte jag inte om och ni kommer aldrig att få veta vilka som hör hemma i vilken kategori. Men ni kan ju få roa er med att gissa eller fråga om ni är riktigt nyfikna.

Fangirl - Stir Me Up - The Love of My Life - Just One Year - Chasing Brooklyn - Nyckeln - Please Ignore Vera Dietz - Låt vargarna komma - Flyt som en fjäril, stick som ett bi - We Were Liars - En varm vinter - Two Boys Kissing - Berövad - Twisted - ttyl - Inte vem som helst - No Place Left to Run - Tre önskningar - Ficktjuven - Forgive Me, Leonard Peacock - Isla and the Happily Ever After - Captive Prince - Prince's Gambit - Kings Rising - Simon vs the Homo Sapiens Agenda - Hos oss på Chestnut Street - Carry On - The Foxhole Court - Eligible - The Ugly Sister - George - Dumplin' - The Raven King - The King's Men - First & Then - Moth Girls - Looking for Alibrandi - Dumpa Matthew - The Smell of Other People's Houses - (M)ornitologen - Ingen normal står i regnet och sjunger - Belzhar - Den allvarsamma leken - Wildlife - Etthundra mil - The Upside of Unrequited - Vända hem - Min fantastiska väninna


måndag 26 juni 2017

Den här bokbloggen är inte död. Det bara verkar så.

Johanna skrev ett intressant och välkommenterat inlägg om bokbloggens status i en värld av andra sociala medier och jag kände att det var dags att sprattla till lite. Så här en dryg månad efter förra inlägget.

Jag är av olika anledningar inte särskilt bra på att blogga om böcker jag läst och baserat på de två gånger jag gjort det i år är folk inte så intresserade av att läsa det heller. Kanske behöver inläggen en mer clickbaity rubrik än "Det här är en recension: av en bok du förmodligen inte läst". Jag går ju sällan själv in och läser recensioner när rubriken är av den typen och boktiteln är någon jag inte läst och heller inte tror mig vara intresserad av att läsa. Jag är lite tråkig på det sättet, men jag är knappast ensam.

Jag är bättre på att blogga om böcker jag vill läsa/planerar att läsa/försökt läsa. Mindre motstånd där. Min hjärna samarbetar lättare. Och det mesta av mitt bloggande handlar inte om att skriva inlägg utan om att gå in och uppdatera sidokolumnens element där jag informerar om vad jag läser nu och sen. Synliggöra böcker snarare än att engagera mig med dem djupare. Vilket jag antar kan ses som en torftigare variant av bookstagrammandet.

Men den här bloggen är inte död i mitt huvud. I mitt huvud har jag så många inlägg att jag blir osäker på vilka som faktiskt skrivits och vilka idéer som aldrig förverkligats. Utkastmappen i min hjärna svämmar över. Och så länge det fortfarande ser ut så kommer jag att hävda att den här bloggen minsann inte är död. Det bara verkar så.






tisdag 23 maj 2017

Alldeles för många ord om en bok jag läst typ tre sidor av

Jag tänkte på Julie Buxbaums bok senast jag var på biblioteket. Jag kom bara inte ihåg vad hon hette eller vad boken hette. Jag kom bara ihåg våfflorna. Men så drogs min blick åt höger och där stod Tre saker jag inte vet om dig med ryggen mot mig och jag bara kände att det var den. Eftersom jag älskar att stressa mellan bussar och tåg med mer böcker än jag egentligen orkar bära lade jag den till min redan för stora hög.

Och nu försökte jag läsa. Men det gick inte. Kanske till stor del för att tankarna är på annat håll. Men mest för att jag inte kunde sluta översätta tillbaka i huvudet. Någon Ingen? Som flickan sa? Och då har vi inte ens kommit fram till några pannkakor än. Jag vill inte vara så snobbig att jag måste läsa på originalspråk. Översättningar är bra. Fler översättningar åt folket. Översättning är en svår konst. Jag kan bara inte tänka bort.

Så nu måste jag gå och låna Tell me three things istället bara för att min hjärna krånglar. För boken vill jag ju läsa.

Och för att ändå ge översatt YA en chans (och länka ännu mer till oarya) kan jag plocka upp Den sommaren som tydligen finns på svenska. Jag har haft den och alla andra böcker från det här inlägget i bakhuvudet sedan jag skrev det. Hittills har jag läst två av dem så ge mig sju år till så kanske de blir lästa.




måndag 24 april 2017

Böcker jag väntar på


Jag känner mig extra bokig och bokbloggig när det finns en hög med böcker jag längtar efter (samtidigt som jag har en hög med böcker bredvid mig som jag faktiskt borde ta itu med först.) Läge då att faktiskt blogga lite och berätta vilka böcker jag väntar på!

Rent konkret köar jag på Yaa Gyasis Vända hem. Jag ställde mig på plats 100 i kön för jag hade glömt hur det är att vilja läsa omtalade vuxenböcker som andra också vill läsa. Kunde förstås ha lånat den på engelska med betydligt kortare kötid, men jag hade ju annat att läsa och det är kul att köa?

Jag har också reserverat Maria Semples senaste på svenska, men den har haft en katalogpost i evigheter utan att ha en fysisk bok bakom sig så vi får se hur länge det dröjer. Har den ens kommit ut?



Så är det några böcker som definitivt inte kommit ut än. Sarah Dessen har en ny i juni och E. Lockhart i september. Två av mina största YA-favoriter. Ett år då två av mina andra YA-favoriter - Sara Zarr och Nina LaCour - redan kommit med nya böcker jag också väntar på även om de tekniskt sett redan finns ute. Precis som Anna Ahlunds första som jag fortfarande inte läst trots att det gått så lång tid att det redan pratas om en ny (till hösten?).

På vuxenfronten väntar jag också på att få bekanta mig med Kate Morton, men alla pocketversioner av hennes böcker är utlånade och de inbundna är så STORA. Jag försöker testa Jojo Moyes just nu, men hennes böcker är också så STORA. Jag vet inte exakt när det här blev ett problem, men uppenbarligen är det det.


Vad väntar du på?

tisdag 18 april 2017

Om en bok: This Is Where It Ends

En sak som lämpar sig särskilt väl för sträckläsning är böcker som utspelar sig under en väldigt begränsad tid. Tycker jag. Det är också en av mina favoritsaker att läsa om rent generellt.

This Is Where It Ends utspelar sig under en timme. Vårterminen startar på Opportunity High. Rektorn har just hållit sitt sedvanliga tal som alla har hört förut. Alla är redo att lämna aulan. Men dörrarna är låsta. Och någon börjar skjuta.

I kapitel som täcker 1-3 minuter tar författaren Marieke Nijkamp läsaren igenom den skräckfyllda timmen utifrån fyra olika personers perspektiv. Två av dem är instängda och de andra två är utanför. Alla har en koppling till killen med vapnet. Skytten. Mördaren. Han är någons bror och någons ex.

Det är på samma gång action och tankar. De instängda som inte kan göra något. Inte prata, inte röra sig, inte väcka uppmärksamhet. De utanför som måste göra något.

Och så frågorna om något kunde ha gjorts. Tidigare. Innan allt gick så snett. Men det är inte frågor som kan besvaras på en timme. Kanske aldrig. Och du läser inte vidare för att få svar eller för att få se hur det går. För det finns inte något lyckligt slut eller några enkla svar. Men du läser vidare.

Mitt problem är att jag skulle vilja känna mer för karaktärerna. Jag kan acceptera att jag inte kommer att göra det efter en timme. Kanske är det till och med en spegling av verkligheten och hur det är när du läser om skolskjutningar eller terrordåd. Det är inte min personliga sorg. Det Nijkamp istället måste lyckas med är att få mig att tro på karaktärernas band till varandra så att deras sorg och oro känns. Inte heller det är helt enkelt med det begränsade tidsspann hon ger sig själv att arbeta med och jag köper det inte fullt ut.

Upplägget är intressant och driver läsaren framåt, men är kanske i slutänden mest begränsande. För det kan aldrig bli riktigt djupt och när det försöker bli det ändå är det svårt att balansera det med actionaspekten av det som händer där och då. Actiondelen i sig tycker jag funkar lysande. Det är det andra som blir lite för tunt. 



torsdag 13 april 2017

Om en bok: I'll Meet You There

Jag vet att jag skrivit om Heather Demetrios bok tidigare. I alla fall några rader. Men jag antydde lite vagt att jag skulle återkomma till den så låt mig göra det nu. Med betydligt fler rader.

Jag bryr mig så sällan om omslag men jag gillar det här.
Creek View. En liten håla som är långtifrån det Californien folk föreställer sig när de drömmer om att söka sig västerut för att pröva lyckan. Det är en stad du försöker komma bort från.

Lika mycket som jag gäspar när jag ögnar mig igenom miljöbeskrivningar, lika mycket älskar jag böcker där miljön, platsen, är en minst lika viktig karaktär som personerna. Creek View är en sån plats. Inte genom att vara något unikt och quirky Stars Hollow, men som en utdöende liten håla bland andra representerar den ändå något ovanligt i amerikansk YA. Fattigdomen, arbetslösheten, alkoholismen, hopplösheten. En verklighet för så många, men en verklighet i alla fall jag stött på väldigt sällan i YA.


Men en stad är inte bara byggnader, nedlagda företag och statistik över skolavhopp och tonårsgraviditet. För Sky är Creek View hemma. Hur desperat hon än längtar bort och hur mycket hon än kämpat för att faktiskt komma iväg. Människorna hon är på väg att lämna kvar är hennes familj och vänner och det är banden till dem som hotar att hålla henne kvar när hon är så nära att komma loss.

Den här sommaren var tänkt att vara upploppet innan målet som är college. Men så förlorar Skys mamma jobbet och vardagen blir en kamp mot hungern och stressen samtidigt som Sky gör det som hon så duktigt undvikit dittills; går och får känslor för en kille. Dessutom en kille som Josh som är så fel och så olik killarna hon tänkt sig träffa på konstskolan. En gång kung över allt som var fel med Creek View och nu allt det men också trasig efter en sejour i Afghanistan.

Det här var första boken på länge som fick mig att ligga vaken långt in på natten för att jag inte kunde sluta läsa. Så om du gillar klassisk contempo men kanske behöver miljöombyte kan det här vara sträckläsningsboken för helgen.

Klickklick om biblioteket har påskstängt och du vill köpa hem e-boken omedelbums.


-------------
PS. Läs även Lauren Myracles Shine som utspelar sig i en liknande miljö och som är minst lika sträckläsningsvänlig. Dels finns ett mysterium med frågor man vill få svar på, dels är den indelad i veckodagar som gör att du tänker "bara en dag till" och läser vidare.


söndag 26 mars 2017

Läsningen vecka 7-12 och förhoppningar om 13

Alltså läsningen de senaste veckorna har inte direkt varit något att skriva (hem) om. Därav heller inga inlägg. Men jag har läst tre böcker. Till exempel Den allvarsamma leken som skrevs 1912 och som jag haft i min läsplatta ungefär lika länge. Det var ett av mina bokiga nyårslöften att läsa den i år så jag är något imponerad att jag klarade det redan i mars.

Den här veckan har jag inte läst någon bok alls. När min blogg påstår att jag äntligen läser Fiona Woods Wildlife (ett annat nyårslöfte) så ljuger den alltså för jag har inte öppnat boken. Nästa vecka, okej? Så att jag i inlägget om läsningen vecka 13 kan berätta att jag läst ut den. Lysande. Låter som en bra plan.

Vad planerar du att läsa under veckan som kommer?