måndag 23 januari 2017

Läsningen vecka 3 + the Printz Award delas ut idag så håll koll

Inte bra, inte bra. Men jag stirrade på samma sida i säkert 15 minuter idag så #enkvartomdagen... Eller inte.

Tror att jag hade två dagar när jag klarade min läskvart. En av dem drygades ut till en halvtimme. Men två av sju vet till och med jag är mindre än hälften och mindre än hälften är ju inte så lysande precis.

Dags för en läsansträngning nästa vecka.

En vecka som för övrigt inleds med utdelningen av ALA:s priser till barn- och ungdomsböcker. Jag är som vanligt mest nyfiken YALSA:s priser som Printz och Alex (för ungdomsböcker respektive vuxenböcker som tilltalar unga), men en mängd andra utmärkelser som bilderbokspriser delas också ut.

Min enda tippning/förhoppning är att Bonnie-Sue Hitchcocks The Smell of Other People's Houses får något pris. För det är den enda bok jag läst som kan vara aktuell. Det är väl goda grunder för att komma med förutsägelser?


söndag 15 januari 2017

Läsningen vecka 2

Oväntat bra.

Måndag till onsdag läste jag Maggie O'Farrells Det måste vara här i hopp om att hinna läsa ut den innan den skulle vidare till nästa låntagare, men tvingades kasta in den omtalade handduken när jag inte kom upp i 150 sidor ens. (Omlånad på engelska nu. Lyxigt att kunna läsa på flera språk och ha bibliotek som köper in båda versionerna.)

Onsdag till lördag läste jag Johanna Thydells (M)ornitologen och är därmed halvvägs mot mitt mål att läsa fler svenska ungdomsböcker än förra året. Jag har saknat dem.

Enda frågetecknet är egentligen dagen idag. Då jag mest sovit, kollat sport och läst fic. Det senare visserligen fullt acceptabel läsning, men ingenting jag personligen räknar in i min #enkvartomdagen. Ska sätta punkt nu, fixa en kopp te och plocka upp boken.

Två veckor. Två utlästa böcker. Två skrivna blogginlägg. (Och ursäkta om det här är sjukt ointressant läsning. Jag försöker bara komma igång igen.)

söndag 8 januari 2017

Läsningen vecka 1

I höstas berättade jag om mitt försök att komma igång med vardagsläsningen igen under hashtaggen #enkvartomdagen. I år, eller i alla fall den här första veckan, tänkte jag följa upp med en liten redovisning av veckans läsning så här på söndagen. Hur gick det med läsningen? Behöver jag skärpa till mig? Vilka hinder stötte jag på?

söndag: en kvart på kvällen efter någon fotbollsmatch - godkänt

måndag: en kvart på kvällen mellan fotbollsmatcherna - godkänt

tisdag: sköt upp läsningen till läggdags och somnade innan jag läst fem sidor - precis vad jag ville undvika när jag började med #enkvartomdagen

onsdag: började dagen med sängläsning för att ha det gjort och höll mig vaken. Tog också en kvart på kvällen när Tottenham och Chelsea tog halvtidsvila. - godkänt

torsdag: produktiv och aktiv dag som inte lär upprepas den närmaste månaden: jag tog en promenad i solskenet, lagade paj, öppnade mitt skrivdokument OCH läste tre kapitel - godkänt

fredag: jag tror att jag läste? - med frågetecken godkänt

lördag: lyckades få med mig brorsonen på en halvtimmes läsning och läste ut årets första bok medan han skrattade åt Greg - godkänt

söndag: fullspäckad sportdag i TV-soffan med Tour de Ski, skidskytte och fotboll som lätt kunde kombineras med läsning. (Så länge det inte var under Sverige-Elfenbenskusten för om fotboll i normala fall kan vara sövande så är fotboll utan publik ännu mer sövande.) - godkänt

En godkänd första vecka. En bok läst och en ny påbörjad.

lördag 31 december 2016

Nyårslöften?

Jag snubblade över en nyårslöftestagg och tänkte att det kunde vara något, men sen tänkte jag om. Inte så mycket för att tanken på att lova saker får mig att svettas och hyperventilera, utan mer för att det var så många punkter jag ville hoppa över. Har jag ens någon påbörjad bokserie? Jaaa, Fifty Shades, Jenny Han... Som jag vill läsa vidare? Nähä, nej. Vem debuterar 2017? Ingen aning. Vill jag läsa noveller och seriealbum? o.s.v.

Men utifrån den taggen vill jag ändå lova några saker.

1. Jag lovar att läsa Den allvarsamma leken som klassikerläsning.
4. Jag lovar att läsa Fiona Wood som jag aldrig läst något av tidigare (och även de andra fyra böckerna jag klickade hem samtidigt som jag köpte hennes Wildlife)
5. Jag lovar att läsa om The Piper's Son.
6. Jag lovar att läsa fler svenska ungdomsböcker än jag gjort i år. Jag har läst en. 1. Un. Ein. One. Men jag har två i min alldeles för stora boktrave just nu så det ser ut att lösa sig. Jag skulle också vilja göra något mer eller mindre ambitiöst med SVUNG.
10. Jag lovar att läsa Steglitsan som stått orörd i bokhyllan väldigt länge. Alternativt May We Be Forgiven. Båda två är förmodligen att lova för mycket.

Där har jag lovat att läsa hela 10 böcker. Utöver de 10 som ligger travade runtomkring mig. Andas med magen, Maria, andas med magen. En kvart om dagen så ska du se att det går jättefint.

Vill och vågar du ge några löften så finns hela taggen med alla punkter till exempel hos Läsfåtöljens bokblogg.

Gott nytt år!

Böcker att läsa i år istället - facit

En liten uppföljning kanske kan vara på sin plats? I maj lyfte jag fram några böcker som jag kände att alla redan läst och som jag ville läsa.






Redan när jag skrev inlägget hade jag läst två av dem. Djupa Ro och Simon vs the Homo Sapiens Agenda. Förutom att jag nu bloggat om båda har det inte blivit mycket bättre. Eller jo, jag har kommit till sidan 20 i Vi är alla helt utom oss, men jag kommer ju knappast hinna läsa ut den i år.

All the Bright Places/Som stjärnor i natten ligger mer på is. Jag vet inte om jag vill läsa den på riktigt eller om den bara är med för att alla andra läst den? Känner du dig manad så driv en kärnfull övertalningskampanj i kommentarsform där du berättar varför boken ska få följa med in i 2017.

Simon vs the Homo Sapiens Agenda

Ett av alla positiva omdömen om Becky Albertallis bok Simon vs the Homo Sapiens Agenda säger något i stil med "Ditt hjärta kommer att le för Simon och Blue" och så är det verkligen. När jag läser de sista raderna känns det som om hela jag ler. Hjärta, hjärna, mun, knäveck och nagelband. För det är en bok med lyckligt slut. Även om det börjar allt annat än lysande för Simon.

Det börjar nämligen när Martin säger att han läst Simons mail sedan Simon glömt logga ut på en av skolans datorer. Aldrig bra. Speciellt inte när mailen ifråga är mellan Simon och Blue, killen som går på samma skola och också är gay. Personliga brev. Och nu hotar Martin med att sprida dem om inte Simon kan fixa ihop honom med sin kompis. Det är inte så Simon vill komma ut och heller inte något han vill utsätta Blue för, men han är inte sugen på att hjälpa Martin. Det lyckliga slutet tycks långt borta.

Men det finns alltså där och vägen dit är underhållande. Brevväxlingen mellan Simon och Blue där de blir allt mer öppna med detaljer om sina liv tills de når punkten där de börjar fundera på om de ska sluta vara anonyma och faktiskt träffas. Simons liv med drama både på teaterscenen och i kompisrelationerna och så Blue då. Vem är han? Och den där utpressningssituationen.

Man kan tänka att Simon skulle ha det relativt lätt att komma ut. Hans familj verkar helt okej även om pappan har tveksamma kommentarer. Kompisen shippar drarry och läser yaoi. Det är inte en Boy meets Boy-utopi men inte heller den mest trångsynta miljön. Sen får det vara så lätt eller svårt det vill att komma ut, det är ditt beslut att fatta och ingen ska göra det åt dig.

Om du mot all förmodan inte läst Simon vs the Homo Sapiens Agenda (eller Bara tre ord som den betydligt mer anonyma svenska titeln lyder) så har du något att göra 2017.

Bone Gap

Mitt enda problem med Bone Gap är att jag inte riktigt visste hur jag skulle läsa den. För årets Printz-vinnare av Laura Ruby är olik allt eller i alla fall det mesta annat jag läst.

Skulle jag läsa den som en helt vanlig realistisk contempo? Jo, men det gick ju ganska bra. Den verkliga världen i staden Bone Gap var nog så verklig. Två unga bröder som försöker få tillvaron att fungera efter att först mamman stuckit och sedan deras polska inneboende försvunnit lika plötsligt som hon dök upp. Två unga kvinnor som råkar ha ansikten och kroppar och vilka problem det leder till.

Men så börjar hästar flyga. Och Rozas kidnappare är kanske inte någon vanlig psykopat som låser in henne i sin källare. Och det blir allt svårare för mig att låtsas som att det här inte är något väldigt annorlunda. Och varför skulle jag vilja göra det? För min egen bekvämlighet naturligtvis. Men jag kan också acceptera den magiska realismen och att jag inte behöver förstå allt eller vara bekväm med allt.

Jag kan förälska mig i språket och humorn och små guldkorn som att fem hjulbenta bröder beskrivs som "a chorus line of wishbones". Jag kan svepas med av den magiska kryddningen även om det är mer komplicerat än när trollkarlar eller övernaturliga varelser befolkar vår vanliga värld i andra böcker. Det var definitivt lättare att svälja att Miramis kunde flyga way back when. Lättare att acceptera att vampyrer glittrar i solen eller att det finns en extra perrong på King's Cross.

Jag visste inte riktigt hur jag skulle läsa Bone Gap. Jag vet inte hur du ska läsa Bone Gap. Men läs Bone Gap.