lördag 31 december 2016

Bone Gap

Mitt enda problem med Bone Gap är att jag inte riktigt visste hur jag skulle läsa den. För årets Printz-vinnare av Laura Ruby är olik allt eller i alla fall det mesta annat jag läst.

Skulle jag läsa den som en helt vanlig realistisk contempo? Jo, men det gick ju ganska bra. Den verkliga världen i staden Bone Gap var nog så verklig. Två unga bröder som försöker få tillvaron att fungera efter att först mamman stuckit och sedan deras polska inneboende försvunnit lika plötsligt som hon dök upp. Två unga kvinnor som råkar ha ansikten och kroppar och vilka problem det leder till.

Men så börjar hästar flyga. Och Rozas kidnappare är kanske inte någon vanlig psykopat som låser in henne i sin källare. Och det blir allt svårare för mig att låtsas som att det här inte är något väldigt annorlunda. Och varför skulle jag vilja göra det? För min egen bekvämlighet naturligtvis. Men jag kan också acceptera den magiska realismen och att jag inte behöver förstå allt eller vara bekväm med allt.

Jag kan förälska mig i språket och humorn och små guldkorn som att fem hjulbenta bröder beskrivs som "a chorus line of wishbones". Jag kan svepas med av den magiska kryddningen även om det är mer komplicerat än när trollkarlar eller övernaturliga varelser befolkar vår vanliga värld i andra böcker. Det var definitivt lättare att svälja att Miramis kunde flyga way back when. Lättare att acceptera att vampyrer glittrar i solen eller att det finns en extra perrong på King's Cross.

Jag visste inte riktigt hur jag skulle läsa Bone Gap. Jag vet inte hur du ska läsa Bone Gap. Men läs Bone Gap.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar