tisdag 18 april 2017

Om en bok: This Is Where It Ends

En sak som lämpar sig särskilt väl för sträckläsning är böcker som utspelar sig under en väldigt begränsad tid. Tycker jag. Det är också en av mina favoritsaker att läsa om rent generellt.

This Is Where It Ends utspelar sig under en timme. Vårterminen startar på Opportunity High. Rektorn har just hållit sitt sedvanliga tal som alla har hört förut. Alla är redo att lämna aulan. Men dörrarna är låsta. Och någon börjar skjuta.

I kapitel som täcker 1-3 minuter tar författaren Marieke Nijkamp läsaren igenom den skräckfyllda timmen utifrån fyra olika personers perspektiv. Två av dem är instängda och de andra två är utanför. Alla har en koppling till killen med vapnet. Skytten. Mördaren. Han är någons bror och någons ex.

Det är på samma gång action och tankar. De instängda som inte kan göra något. Inte prata, inte röra sig, inte väcka uppmärksamhet. De utanför som måste göra något.

Och så frågorna om något kunde ha gjorts. Tidigare. Innan allt gick så snett. Men det är inte frågor som kan besvaras på en timme. Kanske aldrig. Och du läser inte vidare för att få svar eller för att få se hur det går. För det finns inte något lyckligt slut eller några enkla svar. Men du läser vidare.

Mitt problem är att jag skulle vilja känna mer för karaktärerna. Jag kan acceptera att jag inte kommer att göra det efter en timme. Kanske är det till och med en spegling av verkligheten och hur det är när du läser om skolskjutningar eller terrordåd. Det är inte min personliga sorg. Det Nijkamp istället måste lyckas med är att få mig att tro på karaktärernas band till varandra så att deras sorg och oro känns. Inte heller det är helt enkelt med det begränsade tidsspann hon ger sig själv att arbeta med och jag köper det inte fullt ut.

Upplägget är intressant och driver läsaren framåt, men är kanske i slutänden mest begränsande. För det kan aldrig bli riktigt djupt och när det försöker bli det ändå är det svårt att balansera det med actionaspekten av det som händer där och då. Actiondelen i sig tycker jag funkar lysande. Det är det andra som blir lite för tunt. 



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar